Sitter här och funderar kring hur samhället är uppbyggt, hur snett det har gått och jag bara undrar när det är dags för alla att vakna. Gick fram till två hemlösa som låg i varsin sovsäck på olika platser och frågade om de ville ha någonting att äta eller dricka. Båda sa ja. Förstår någon vad det är att ligga där ute på gatan och nästintill frysa ihjäl? Och så denna ångest. Vill inte väcka min vän så jag låter bli att hämta resten av mina mediciner. Ångest över att behöva kompromissa med omvärlden för att få åka iväg. Om magen ekar tom blir det ingen resa alls, så det är krig i huvudet och i hjärtat för att jag sviker antingen den ena eller den andra. Alltid så mycket svek i mitt liv, främst sådan som jag orsakar. Så rädd för att tappa kontrollen, så rädd för att bli fetare och förbisedd. Att ingen ska bry sig om mig, att ingen ska förstå hur jag mår. Det har hänt så många gånger och det kan lika gärna hända igen. Så rädd för livet, men inte för döden. Men jag kämpar, jag kämpar för att det finns sekunder då jag faktiskt känner att jag bidrar och inte bara är en börda. Jag har mycket empati vilket är viktigt i denna kalla och hårda värld. Men denna ångest, denna ångest är det värsta jag vet. Och detta stora gapande hål som aldrig tycks kunna fyllas igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar