Idag sitter jag på ett café och önskar mig en biljett till landet Ingenstans. Tanken på en morgondag gör att det vrider sig i magen och klumpen i halsen blir genast större. Jag kräver inte mycket, men jag orkar inte längre försvara mina handlingar, orkar inte längre dömas till behandling efter behandling. Någonstans långt inne vet jag att det jag gör är fel, men det onda har övertaget så jag tiger och fortsätter framåt. Min kropp är livlös, min hud gulaktig, mina ögon döda och min själ sorgsen.
När blir det min dag också? Jag bara undrar och undrar, men jag har slutat vänta på ett svar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar