Visst känns det som att kärleken väntar?

Jag vet inte vad jag ska skriva förutom att det alltid kommer någonting nytt efter det gamla. Jag vet inte hur man går vidare när skrattet hamnade i en hel annan plats och hjärnan tänker på någon annan än just honom. Saker och ting kan aldrig förbli de samma igen. Aldrig igen.

Danmark nummer två

Jag underskattade Danmark. Det är vackert, händelserikt och ganska billigt. Det finns mycket att se, men det jag ser gör jag med en klump i halsen. Den vill inte bort. Förstår inte vad som är fel. Jag borde ju vara glad. Jag borde ju få det att funka. Bara en gång.

Danmark

"Danskarna verkar ha dålig självkänsla
För alla expediter var otrevliga"

Here we go again

Nu bär det av. Bort bort bort. Gårdagen fylld med gratis öl och dans dans dans. Hej då Sverige, hej Danmark. Tack och adjö, jag tänker fortsätta kämpa och leva oavsett hur många demoner som skriker att jag inte är värd annat än döden. It will be ok in the end, eller hur?

Främling överallt

Hela natten fylld av mardrömmar, hela  morgonen med klumpen i halsen. Det kommer jobbiga beslut nu, jag vet det, jag känner det på mig. Hela jag är en kris, hela jag bara faller samman. Destruktiviteten har övertaget och jag kan ju inte bättre. Jag är trots allt bara fem år innerst inne och jag är så jävla rädd och ensam.

Try again try again try again

Den gången jag försöker ska jag i alla fall lyckas. Lyckas komma undan. Jag vet att ljuset finns där någonstans.

All we need is love

Nu har jag lite flyt, hoppas det håller i sig. Idag ska det vara en bra dag, det har jag bestämt redan då jag vaknade. Jag är värd en bra dag, jag är värd lite glädje bland all denna sorg.

Everyone has had a loved one who's far, far away

Saknar min kärlek. Så rädd för att jag förlorar honom, drömmer om det varje natt. Nu ska jag tänka på någonting annat, försöka sova bort det här. Försöka styra drömmarna till någonting helt annat. Annars har det varit en bra dag. Jag ska fan fixa skolan.

Ond igen

Byter utsidan, men insidan likadan. Jag lever liksom i en dimma och om detta inte bär så brister jag ordentligt. Försöker tänka på de fina sakerna, men de fula sakerna tar över och bryter ner mig. Jag har inte kunnat gråta på jag vet inte hur länge, snart rinner tårarna och slutar aldrig göra det. Snart rinner även jag ut i sanden. Varför? Jag vet inte ens det.

Morning has broken

Jag är så trasig, inuti utanpå överallt. What can be fixed will always be broken sjunger Jens Lekman och sådär känner jag, bara det att jag förblir förstörd. Trampar i samma spår, tror att det kan bli bättre för att senare inse motsatsen. Tror att jag kan någonting för att sedan inser den brutala sanningen. Oduglig rakt igenom. Ett till piller på det och jag undrar när jag ska sluta överleva och istället börja leva.

Sorgen, den bor i mig

Där inne, inte så långt inne, men innanför huden och omkring hjärtat bor sorgen. Sorgen som varken gör mig svart vit grå utan genomskinlig lika med betydelselös. Innanför bor saknaden, saknaden av mig själv. Vad rör mig frid, vad rör mig sorg och vad rör mig jag:et. Någonstans där inne, långt långt inne, där bor hatet. Självhatet. Men just där bredvid bor någonting annat starkare och det är viljan. Viljan som gör att jag andas, tuggar, sväljer, finns, orkar, kan och vill. Sorgen, den bor i mig och som granne har den viljan. Det får duga än så länge, om jag någonsin mår bättre. Om det någonsin blir bättre.

Det regnar innanför huden

Det regnar innanför huden. Vattnet rinner, tårarna faller och jag liksom stänger av för dagen är kommen. Att våga acceptera sin kropp, att våga se hur ytan ser ut utan att döma. Utan att äcklas. Är det ens möjligt? Det är så tveksamt. Det regnar innanför huden, det är revolt i hjärtat.

Synd att jag aldrig duger utanpå

Synd att jag aldrig duger utanpå. Att det skaver inuti. Fetma fetma fetma. Den äter upp mig. Jag struntar i vad ni säger för det är vad jag känner inuti som gör ont, orden lindrar inte denna misär. Fan för livet, fan för att inte födas smal. Jag gråter varje gång jag ställer mig framför spegeln, jag kommer aldrig att duga utanpå. Aldrig någonsin och det gör mig så jävla rädd. Vill inte finnas på detta vis. Vill radera min existens.

Ord är mer än tre bokstäver

Jag faller faller faller och ler. Kan inte säga till någon vad som egentligen sker i min hjärna. Det är krig, det är uppror och jag önskar mig en biljett bort hela tiden. Bara jag kan få förstöra förtära demolera mig själv i fred, så att alla slipper se vad jag egentligen gör. Ord är allt jag har och allt som saknas i mitt liv, det är mer än tre bokstäver och det enda jag har kvar på riktigt. Jag vill slippa fly, vill få vara destruktiv utan att någon lägger sig i. Jag bara ler, tackar och tar emot. Ibland räcker inte orden till, men det är trots allt det enda jag har kvar nu.

Och solen lyser den också

Bra dag idag, knappt så att jag vågar skriva det. Men en bra dag med fina människor och solen, den lyser den också. Även på mig. Om livet ändå alltid kunde vara på detta vis, om livet ändå var allt det som den vanligtvis inte är. Kanske skulle det vara min dag också. Då.

Sömnlös natt lika med ångestfylld natt

Sitter här och funderar kring hur samhället är uppbyggt, hur snett det har gått och jag bara undrar när det är dags för alla att vakna. Gick fram till två hemlösa som låg i varsin sovsäck på olika platser och frågade om de ville ha någonting att äta eller dricka. Båda sa ja. Förstår någon vad det är att ligga där ute på gatan och nästintill frysa ihjäl? Och så denna ångest. Vill inte väcka min vän så jag låter bli att hämta resten av mina mediciner. Ångest över att behöva kompromissa med omvärlden för att få åka iväg. Om magen ekar tom blir det ingen resa alls, så det är krig i huvudet och i hjärtat för att jag sviker antingen den ena eller den andra. Alltid så mycket svek i mitt liv, främst sådan som jag orsakar. Så rädd för att tappa kontrollen, så rädd för att bli fetare och förbisedd. Att ingen ska bry sig om mig, att ingen ska förstå hur jag mår. Det har hänt så många gånger och det kan lika gärna hända igen. Så rädd för livet, men inte för döden. Men jag kämpar, jag kämpar för att det finns sekunder då jag faktiskt känner att jag bidrar och inte bara är en börda. Jag har mycket empati vilket är viktigt i denna kalla och hårda värld. Men denna ångest, denna ångest är det värsta jag vet. Och detta stora gapande hål som aldrig tycks kunna fyllas igen.

Varm&Kall, folköl och fem kända musiker döda i seriekrock

Idag tankarna inte lika svarta, eller jag kan stänga de ute lite bättre denna dag. Med Varm&Kall, med teater, med saker som är positiva och inte mina egna tankar som är som gift. Jag förstår inte hur man kan vilja röra vid mig, hur man kan uppskatta mig. Jag är ju bara giftig.

Att finna tusen fel

Att finna tusen fel, det är vad jag gör när jag ser mig själv i spegeln. Att finna tusen fel varje gång tankarna drar igång. Att aldrig bli nöjd, att alltid kräva mer och mer. Prestationsångest, när det gäller livet och när det gäller resultat i vad som helst. Om jag bara kunde nöja mig med det jag har, men den jag är. Men, det kan jag inte. Jag finner tusen fel och det gör så ont att inte duga, att inte bara kunna släppa kontrollen och bli fri.

A heart that hurts it's a heart that works

Fy helvetet. Inte är det bara åt skogen psykiskt utan även fysiskt. Nu vet alla mina hemligheter, orkar inte låtsas längre. Orkar inte bli inlagd igen, orkar inte LPT, orkar inte avboka mina resor och orkar framförallt inte andas så mycket mer så länge till. Sådan oändlig ensamhet, sådan oändlig tomhet.

It will be ok in the end, and if it's not ok then it's not the end.

Som rubriken lyder. Jag orkar inte hålla kvar. Vet inte ens varför jag försöker, men jag vill inte svika någon. Det värsta som finns är svek och jag är så utmattad att inte ens alla jävla piller gör någonting. Tjugo stycken och jag vill fortfarande dö. Vad är det för mening då? Men jag måste kämpa. Måste måste måste. Det kan inte sluta här och nu.

Vänskap

Det blir ingen behandling, jag har de högre makterna på min sida. Men, det stora men är att ett enda felsteg skickar in mig direkt på den slutna avdelningen. Tacka vet jag livet som har gett mig så fina vänner, synd att jag är min egen värsta fiende. Idag åt jag. Jag svek mig själv och gjorde samtidigt mig själv en tjänst.

En resa till landet Ingenstans

Idag sitter jag på ett café och önskar mig en biljett till landet Ingenstans. Tanken på en morgondag gör att det vrider sig i magen och klumpen i halsen blir genast större. Jag kräver inte mycket, men jag orkar inte längre försvara mina handlingar, orkar inte längre dömas till behandling efter behandling. Någonstans långt inne vet jag att det jag gör är fel, men det onda har övertaget så jag tiger och fortsätter framåt. Min kropp är livlös, min hud gulaktig, mina ögon döda och min själ sorgsen.

När blir det min dag också? Jag bara undrar och undrar, men jag har slutat vänta på ett svar.