Ond igen

Byter utsidan, men insidan likadan. Jag lever liksom i en dimma och om detta inte bär så brister jag ordentligt. Försöker tänka på de fina sakerna, men de fula sakerna tar över och bryter ner mig. Jag har inte kunnat gråta på jag vet inte hur länge, snart rinner tårarna och slutar aldrig göra det. Snart rinner även jag ut i sanden. Varför? Jag vet inte ens det.